.

Tänkte försöka börja blogga igen! Dels för att jag har för mycket fritid och för att andra med lika mycket fritid kan roa sig här några stunder.

Var ett tag sen jag skrev mitt sista inlägg, men nu gör vi ett nytt försök! Vintern 2012 och fram till nu har varit ganska så jobbigt och omtumlande. 

En dag i November satt jag hemma när jag fick ett samtal från min kära pappa. Fick veta att han låg på sjukhus och dom visste inte vad det var, dom anade en propp i lungan. Kommer ihåg att jag frågade "om jag borde bli orolig". Fast jag visste nog svaret innan jag hade frågat. "Nej, det ska inte vara någon fara". Det är ganska typiskt min pappa det :-)

Oron var maxad trots det och jag satt hemma med mobilen i handen och väntade. Framåt kvällen börja det pågå en kedjeringning. Det hade börjat med en sköterska som hade ringt och underättat pappas fru, sen fick jag samtalet från min brors sambo att "det var dags att åka upp till Karolinska i Stockholm för att vara hos pappa". Från och med då började allt gå i slowmotion. Jag och min bror var då hos våran mamma, därifrån agerar man bara. Tänker inte, springer hem och satte mig i bilen med mina två bröder och mammas sambo som skjutsade upp oss denna extremt långa resa som i vanliga fall brukar kännas ganska kort. Väl där uppe träffade vi på farbröder och farfar som hade vart med om samma långa resa som vi. Tillslut hittade vi pappas avdelning Torax, pappas rum nr. 5 och pappa. Det skär mycket i ens hjärta att se sin pappa svag inlindad i maskiner och slangar. Vi stannade där fram till småtimmarna och åkte sen vidare hem till pappas och hans frus hus. Vi stannade i Stockholm under 4 dagar för att stötta och vara med pappa. Vi fick fira farsdag på Torax avdelningen, det vart tofflor och tårta som nog var ganska uppskattat. 

Det visade sig vara hjärtflimmer som i sin tur hade gett hjärtsvikt. Efter den kvällen väntade sig en massa elkonverteringar, starka mediciner och sjukhus besök för pappa. Nu har vi dock fått tillbaka våran glada pappa, oron finns där men inte lite påtaglig. Det har blivit bättre och vi hoppas att det fortsätter så. Nånting man har lärt sig så är det att man tar sina nära och kära för mycket för givet ibland. Jag är ändå en människa som är extremt orolig utav mig. "Lite mammig" över dom jag älskar och ändå så var den här händelsen en liten klocka att man ska fasen vara rädd om dom man håller kärt, man har bara alla till låns och ta vara på den tiden.