Vila i frid min älskade vän.

Vid kl 8 på morgon den 11/4 satt jag med familjen gamla hund Totte framför brasan. Han älskar att ligga framför brasan och jag satt och klappa han under hakan. Det var en timma kvar till samtalet till veterinären skulle bli gjort. Tyson gick omvägar runt Totte för att ge han space medan Viva så gärna ville krypa upp bredvid Totte.

Efter att ha rastat mina hundar så bar jag ut Totte till bilen. Åkte och hämta upp mormor och sen vidare till veterinären. Där konstaterade man att han hade feber och jätte ont i magen. Men lite hopp fick vi ändå, då veterinären förklarade att febern tydde på att Tottes kropp kämpade på. Men han hade fortfarande väldigt ont, vilket syndes på han då han hela tiden ville luta sig mot mig. Vi fick en remiss vidare till Norsholm. Jag gick och bar på Totte i väntrummet och väntan vart långt. Mina armar hade domnat bort för längesen men jag hade inte hjärta att släppa ner gubben på det kalla golvet. Vidare in till ett rum, likaså där lutade sig Totte mot mig hela tiden. In i röntgen rummet, där Totte somnade på bordet. Vi fick sen vänta där ett bra tag innan en veterinär hade tittat på röntgen bilder. Vi kom sedan tillbaka till rummet där jag satte mig på en stol med Totte i mina armar. Han somnade till även där och han blev tyngre och tyngre. Ibland tittade han upp men slumrade till lika fort igen. Vid det här laget hade mamma slutat jobbet och kom in till rummet där jag, mormor och Totte befann oss. Vi disskuterade olika alternativ. När en sköterska kommer in och förklarar att det är något som sitter fast i Tottes tarmar. Vi hade två val. Att han skulle få somna in eller akut operation. Totte var annars en livsglad hund, om en operation gick vägen så är det värt alla pengar i hela världen. Vi var tvugna att chansa, för Tottes skull. Veterinären kom in och satte dropp på Totte som fortsatte sova i mina armar. En stund efteråt kom en ifrån operations avdelningen och tog Totte ifrån min famn. Totte hade legat sålänge i mina armar så det kändes som att jag fortfarande bar på honom, armarna bara skakade på mig. Det stunden när Totte försvinner och tanken finns där att det här kan vara sista gången jag ser han vid livet, det är en stund jag aldrig, aldrig vill vara med om. Men så blev det ..

Vi åkte hem, 20 minuter senare ringer mamma som precis pratat med veterinären som förklarade att Totte även hade tumörer i magen och det fanns inte mycket att göra åt.


Jag är en "stark" människa som inte vill visa mig svag inför andra just för att jag inte vill förvärra situationen. Men om nätterna så brakar det för mig. Dessa nätter har varit otroligt jobbiga. Men jag vet att Totte finns med oss här även om han har vandrat över regnbågsbron. Han spenderar nu dagarna med våra andra bortgångna djur på en jätte fin plats, där det inte finns någon smärta eller krämpor. 

Han har funnits med oss i hela 13 år och har levt ett jätte bra liv med mycket kärlek, han har varit en lycklig hund och min älskade barndomsvän. 



Sov gott och vila nu min älskade vän, tills vi ses igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0